Så har vi då igen fått reda på att kärnkraft är mycket dyrt och riskabelt. Det lär varken omvända skeptikerna eller förespråkarna.

För kärnkraftens tjusning har aldrig varit att den känns billig.

Dess tjusning är att den är en symbol för att inte behöva begränsa sig.

Att tala om kärnkraft är att väcka nostalgi till den tid då kärnkraften var modern.

Minns ni — man fick röka var man ville, man behövde inte ha bilbälte i baksätet. Man behövde inte tänka så mycket.

Att den är obegripligt dyr är närmast ett argument som talar för kärnkraften i denna tankevärld.

Något så stort och dyrt måste ju vara ett ymnighetshorn.

Oavsett hur man värderar energitekniska argument står kärnkraftens största kraft att hämta i dess roll som symbol för en tankevärld där inga begränsningar får finnas.

Kärnkraften lovar att du inte behöver prioritera, du kan få allt. Den lovar att din tillvaro vilar tryggt i ett fåtal centraliserade aktörers händer. Små aktörer ska inte behöva samarbeta.

En unik sak med kärnkraften, vid sidan av dess obegripliga kostnad och risker, är att vi slipper se skiten. Det är nåt stort, långt bort, och vi behöver bara koppla in oss.

Förnybara energislags förbannelse är att de syns. Ska vindsnurrorna höja sig över havsbandet och träden? Ska solcellerna sabba åkermark och kulturhistoriska hus?

Vi lever i en kultur där vi är beredda att betala en slant för att slippa se vår egen delaktighet i livets beståndsdelar.

De decentraliserade energislagen syns och påminner oss om att vi faktiskt använder energi, att den kommer någonstans ifrån, att det alltid finns en avvägning att göra, och att var och en av oss har ett avtryck på världen i ett system som är ganska komplext när allt kommer omkring.

Med kärnkraften behöver vi liksom inte låtsas om att vi är en del av världen. Det kan väl vara värt 400 miljarder?