Läs DN Debatt i dag! Det handlar om nyhetsvinkar som denna: ”Svenska skidorter kan dra nytta av klimatkrisen”. Artikeln riktar ljuset mot de tankemönster som gör sådana språkliga figurer möjliga.

Läs debattartikeln av Anke Fischer, Eva Friman, Jutta Haider och Sara Holmgren vid Mistra Environmental Communication här: Sverige riskerar att bli klimatkrisens gulaschbaron.

De drastiska nyhetsvinklarna, menar debattörerna, bygger på att man finner det acceptabelt att ”se på klimatförändringarna som ett sätt att förbättra landets konkurrenskraft”. För att skadeglädjen så lätt ska komma till uttryck krävs att man blundar för klimatkrisens kärna.

”Hela ekosystem, vattenförsörjning och gamla kulturer står på spel. För att inte tala om människors försörjning, deras möjligheter att leva och överleva. Att i ljuset av detta lyfta fram möjliga fördelar med klimatförändringarna för ett fåtal människor under en kort tid är inte bara ansvarslöst. Det är också ett exempel på farlig okunskap om vad som händer med jorden och om vad som orsakar klimatförändringarna: att vi – inte minst i Sverige – över­konsumerar och ökar vårt uttag av natur­resurser i en explosionsartad takt.”

Jag tycker att detta är en strålande artikel på DN Debatt. Den petar på språket och säger: Vi måste häpna över dessa ord. Vi måste fundera på varför en sån här nyhetsvinkel rinner ur – inte bara en, utan flera – redaktioner med en sådan lätthet. Vi måste titta mellan raderna; där får vi får syn på okunskapen, och på instinkten att söka efter bekräftelse på att vi kanske inte behöver förändra vårt sätt att leva.

Man skulle kunna lägga till: Det är något med en kortsiktig ekonomisk vinst som försätter folk i en trans där man inte ens minns nyheten om att klimatkrisen ju tyvärr sabbar även den svenska vinterturismen.

Ibland känns som om moderniteten tar Neil Young på orden ”It’s better to burn out than to fade away”. Om vi har klimatkris kan vi lika gärna krama några slantar ur den. Låt oss bygga en flygplats i Sälen för att verkligen sätta fart på snösmältningen i Alperna och fjällen.

Jag tänker på hur nyhetsjournalistikens narrativ så ofta bygger på berättelsen om en som vinner, och en som förlorar.

Men att vi alla förlorar, fast i olika takt, och att vi behöver hantera denna förändring tillsammans, ödmjuka, osäkra – det narrativet finns inte lagrat som en mall. Ännu. Och det är därför genrer som nyhetsjournalistik så ofta kämpar med att fånga klimatkrisen.