Klimatkrisens språk
”Swedbank visade också upp en optimistisk tillväxtprognos när det gäller svensk ekonomi. På banken räknar man med att BNP växer med nära tre procent både år 2025 och 2026. […] Både Swedbank och SEB är överens om att [regeringens och riksbankens åtgärder] kan bidra till att stödja och föra svensk ekonomi mot en ljusare riktning.”
Inslag i Ekot 17:45 den 28 augusti 2024 om att Sveriges BNP väntas växa.
Optimistisk. Ljusare riktning.
Sådant värderande språk brukar vara förbehållet sportjournalistiken. Där är ramen outtalad men självklar: om en svensk vinner medalj är vi glada. Studioreportern kan tala om ett guld som en ”glad nyhet” (trots att nyheten rimligen är trist för de idrottare som förlorade).
I annan journalistik brukar reportern beskriva sakförhållanden och lägga värderingar i intervjupersonens mun. En skattehöjning ses positivt av Kalle och negativt av Pelle. Nyheten kan fortfarande skildras, men huruvida den är ”bra” eller ”dålig” är inte ord som reportern tar i sin mun.
Men tillväxten. Den har någonting. Reportern behöver inte berätta varför den är positiv och ljus.
Tillväxt är ett hisnande starkt entymem. Den underförstådda premissen är att tillväxten är god, alltid god, enbart god. Detta gör språket smidigt – en person kan säga tillväxt, den andre vet att det är gott, vi kan gå vidare i vårt samtal utan att tänka mer på det.
Det här blogginlägget ska inte gå in på tillväxtens alla aspekter; det intressanta jag vill lyfta fram är dess språkliga funktion.
Tillväxten bär på en symbolisk betydelse för det goda.
Närmare bestämt vad som är så gott med tillväxten slipper talaren och lyssnaren att sätta ord på. De gör sig förstådda ändå.
Men tänk om något har hänt sedan tillväxt började få denna språkliga roll.
Under lång tid har vi sett den ekonomiska tillväxten minska hunger, öka livslängd, ge oss trygghet, utbildning, självförverkligande.
I dag är bilden dock grumlad. FN:s klimatpanel pekar ut ekonomisk tillväxt som en central drivkraft bakom ökningen av CO2-utsläpp från förbränning av fossila bränslen. Tillväxten eldar på klimatkrisen.
Vi har egentligen inga problem med att hantera dubbelhet. Det vittnar språk och berättelser om. Vi ser två sidor av samma mynt, det finns inga gratisluncher, och Disney betalade fyra miljarder dollar för en filmserie vars centrala premiss är att kraften har en ljus och en mörk sida.
Men för tillväxten är det just nu bara den ljusa sidan som har genvägar i språket; den som vill prata om dess mörka sida måste trampa långa omvägar.
Ett annat språk
Jag menar inte att reportern ska säga att Swedbank visar upp en pessimistisk tillväxtprognos om att Sverige går i en mörkare riktning. (Hör ni? När man vänder på orden får man syn på att det ligger en del premisser mellan raderna.)
Jag menar att i Swedbanks rapport finns material för ett mer spännande nyhetsinslag. ”Vi räknar med en hög konsumtionstillväxt 2025 och 2026”. Hoppla! Hur balanseras den ekonomiska tillväxtens välståndsökning av den konsumtionsrelaterade koldioxidtillväxtens välståndsminskning?
Ni vet, hushållens konsumtion leder till klimatförstöring och borde minska för att vi ska klara Parisavtalet. Och det varmare klimatet ger oss sjukdomar, invasiva arter, förstörda bostäder och vägar – ett urholkande av vårt välstånd.
Ekonomin växer, och med den både vår glädje och våra bekymmer.
Kanske hade nyhetsinslaget kunnat låta så här?
”Swedbank räknar med att hushållens konsumtion väntas ge det största tillväxtbidraget när BNP växer med nära tre procent år 2025. Det här försämrar Sveriges möjligheter att klara klimatmålen. Swedbank ger ingen prognos för hur den växande ekonomin sammantaget påverkar människors välstånd.”
Inslag i Ekot i en alternativ verklighet.